Min upplevelse av Florens 2006-2007

Att komma till ett nytt land, utan att egentligen prata språket kan vara skrämmande, men även lockande. Det är mycket man ska tänka på. Själv hann jag aldrig tänka, det gick för fort.

Det hela började med att jag behövde göra något annat och var fast besluten att INTE vara kvar i min födelsestad Karlstad. När jag berättade för min mamma, att jag hade funderat på att ta en språkkurs utomlands, just för att jag behövde omväxling, berättade hon om sin italienska kollega Ettore, och undrade om jag ville att hon skulle fråga honom om han kunde hjälpa mig på något vis. Sagt och gjort, frågan var ställd, och helt plötsligt blev frågan istället; Florens eller Venedig? Ja, så mycket förväntningar hade jag ju inte, men jag hade ett mål: lära mig det italienska språket! Av denna anledning föll mitt val på Florens, då denna stad hade flest språkskolor att välja mellan.

Som sagt allt gick fort för min del. På en vecka blev beslutet taget, billjetten köpt och väskan packad och utan att egentligen veta vad jag hade och förvänta mig, satt jag på planet till Florens. Boendet hade jag fått i utbyte mot att jag skulle ta hand om två barn, två timmar om dagen. Detta var något som oroade mig, då barn inte var min starka sida.

På flygplatsen stod barnens mamma för att möta mig, det var då mitt medvetande kom i kapp mig, jag var här i Florens och detta skulle bli mitt hem för de närmaste tre månaderna för det var så min plan såg ut.

De följande två veckor hände en hel del. Jag hade blivit en heltids aupair, något som inte alls tänkt mig eller trott. Dessutom hade jag hittat en skola som passade mig och mina mål – Accademia del Giglio. Mina tankar svävade mycket runt detta med aupair, jag klarade helt enkelt inte av det! Det må verka som om jag gav upp, men den andra veckan tog jag ett beslut. Skrämmande var det, men jag kunde inte ha gjort det bättre. Jag sa som det var att jag blivit lovad två timmar om dagen, istället fick jag jobba åtta timmar. Helt enkelt så slutade jag och det var det bästa jag kunde ha gjort. Skolan hjälpte mig med nytt boende och jag började om min Florens resa.

Ja, mina första veckor var struliga, men det blev bara bättre. En fyra veckors period, på skolan, förvandlades till åtta veckor till. Jag började träffa kompisar från olika länder; Mexico, Australien, Japan och Tyskland. På Florens gator trivdes jag! Det fanns något nytt att se varje dag, den otroliga arkitekturen, Ponte Vecchio med sin charm, Duomo med sin stora kupol. Ja, det var en intressant stad. Det finns många nya intryck, så mycket att reflektera över. Maten på restaurangerna, svårt att förklara hur god den är, (fast det blev lite för mycket pasta ibland;). ) kulturen i sig också den intressant, det blev risk för vissa kulturkrockar, men man lär sig.

På skolan trivdes jag som fisken i vattnet och den passade mig perfekt (och det säger jag inte bara för att fjäska!!). Det var mycket att lära sig, men med lärarnas sköna inlärningsmetod blev det ändå aldrig riktigt för mycket. En liten familj kändes vi som. Man kunde skämta, skratta och bara ha roligt under lektionerna, trots att man lärde sig språket. Det passade mig perfekt då jag aldrig riktigt tyckt om att plugga, men med allt skratt och alla skämt hittade jag min motivation. Men höjdpunkten på skolan var dock de gemensamma luncherna, alla lagar och alla äter, och på sätt och vis är det inte så konstigt med att maten står i centrum i Italien.

Jag hade två tankar om det italienska folket när jag åkte ner. Min första föreställning var de slibbiga charmörer, med bakåtslickat hår, och jag är en av dem som kan skriva under på att man hittar dem. Min andra bild var den av den öppna glada italienaren och jag kan säga att man hittar även dessa i Italien. De söta gamla små tanterna som traskar med sin matvagn, den trevlige caféägaren som hälsar glatt varje morgon när man kommer in, lärare som är galna och skämtar. Det är den bilden jag har med mig av det italienska folket. I Italien lägger människor märke till varandra på en helt annan nivå än vad man gör i Sverige. I Sverige är man mer anonym och reserverad. Det är det omvända i Italien. Där blir man verkligen sedd för den man är och även om man inte känner varandra så hälsar man nästan alltid på varandra och går man in i en affär så är det sällan som de inte säger hej. Det är nog en av de anledningar som gjorde att jag beslutade mig om att åka tillbaka, när mina tre månader var slut.

Efter julfirande i Sverige, såg jag fram emot att återigen åka ned till Florens. Jag fortsatte mina studier på skolan och det kändes verkligen bra när jag fick träffa mina vänner efter en månads semester.

Florens är en vacker stad men det finns mer att se i Italien så under detta halvår reste jag en hel del för att upptäcka andra delar av Italien. Till största del har jag rest rund i Toscana men jag har även besökt Sicilien som är en ö som ligger i södra del av Italien. Här är folket mer öppna, maten har en annan karaktär (och är ännu godare på sitt vis) så det är verkligen värt att uppleva.

Nu sitter jag här i Sverige och tänker tillbaka på resan. Nio månader är passerade och det har varit tungt att skiljas från mitt liv i Florens, samtidigt som jag är lättad över att vara hemma. Vad har jag lärt mig?? Jo, en sak vet jag, en liten bit av mig kommer alltid att finnas i Florens. Där har jag träffat vänner jag kommer att behålla för livet, även om de är utspridda över världen. Min resa här har varit fylld av saker och jag är säker på att jag kommer köpa en ny flygbilljett så snart som möjligt. Jag saknar den glade caféägare på ”Rom e Pera”, de glada italienarna, de roliga helt galna lärarna på Accademia Del Giglio, glassen och det italienska språket. Så funderar du på att åka till Italien, GÖR DET!!! Fundera inte för mycket på hur du skall göra utan boka resa för på ett sätt ordnar det sig alltid.

Video-interview of Linneá.